"Är det så här alla känner?"
Vet inte hur många gånger jag har haft tanken ” Är det så här alla känner?”…men så för ca 1½ år sen fick jag nog…mycket tack vare en go vän som sa till mig att jag måste söka hjälp för hur jag mådde just då.
Hela mitt liv har jag varit upp och ner i mina känslor. Ibland har jag mått bäst…o ibland har jag mått sämst. Jag har aldrig kunnat ”ta på ” varför jag mått dåligt…jag har bara mått det. Då för ca 1½ år sen kände jag att jag krackelerar och måste göra något åt saken.
Sagt och gjort…en tid bokades hos doktorn. Depression blev svaret…o på det tabletter som skulle få mig att må bättre.
Gjorde jag det då…började må bra..?? Nej…det blev inte bättre o fick då ny medicin, som gav samma resultat…nix nada…ingenting.
Började tro att jag var ett hopplöst fall och till slut bokade min läkare in mig till en psykolg. Efter ca 10 minuter med denna psykolg säger hon att hon vill att jag ska svara på några frågor. Fick ett papper framför mig och blev milt sagt överraskad på att alla dessa frågor stämde in på mig. Var som att de var gjorda efter att jag blivit studerad hela mitt liv.
Efter att jag svarat på frågorna fick jag veta att psykologen misstänkte att jag har ADHD..och att hon ville göra en utredning på mig. Jag har aldrig tänkt den tanken..men när hon sa det så tänkte jag bara…ja kanske det.
När jag åkte därifrån så kände jag en känsla av lättnad. Shit…kan det vara så? Skulle förklara en hel del av hur jag varit under hela mitt liv.
Dags att blogga då
Det första jag gjorde var att försöka hitta bra design och nu sitter jag här flera timmar senare och har denna bakgrund med möss på. Hm...hade tänkt en annan men den var för svår för en nybörjare som jag att få till. Envis som jag är så lär jag göra ett nytt försök imorgon.
Min dotter Nathalie tittade konstigt på mig då jag sa att jag ska börja blogga. I hennes värld så är det bara ungdommar som gör det och då oftast för att ha kontakt med varandra. Som att inte facebook, msn o en hel del sms skulle täcka det. Det är inte ofta de pratar med varandra i telefon och det är för mig väldigt oroande. Själv har jag alltid kunnat prata i flera timmar med folk i telefonen och att se att dagens ungdommar nästan helt har tappat den kontakten med varandra.
Ja ja...nu är jag igång..men jag är så trött nu, så jag tycker mig verkligen höra att sängen ropar på mig.
God natt
